Widsommarnätterna.

Klara strålande öga i nordens Juninätter, wackra midsommarsol, hur ljuf är din blick, när du sakta sjunker i fjärdarnas silfwer och dröjer ej längre der, än en flicka dröjer i badet ensam i den gömda wikens wåg! Aldrig gå ur nordbons sinne den drömlika tystnaden, den bidande längtansfulla stillheten under de korta ögonblick du blundar i den blonda natten, medan ditt ljus dröjer, likt en aflidens ande, som under den korta slummern mellan tid och ewighet tyst swäfwar kring sina kära på jorden. Och när du ater stiger swalkad och föryngrad öfwer fjärdarna, kullarna och skogstopparna i norr, huru helsas du ej då af millioner jubelrop, som hade du warit borta i tusende år, och se! du dröjde dock ej längre än en snöhwit swan dyker under wattenspegeln af en skimrande sjö.

Är det icke herrligt att bo i ett land, der sjelfwa natten har en sol, sjelfwa wintern en grönska och sjelfwa grafwen ett hopp? Jag mins en midsommarnatt: det är en ganska wanlig historia; hwar och en som läser detta har troligen upplefwat något dylikt. Men långtifrån att derföre öfwerkorsa min lilla berättelse, tänker jag: det skall roa dem som engång warit unga i sin själ och barnsliga i sitt hjerta. Ja det war en midsommarnatt i de underbara barndomsdagar, då lifwet redan börjar få en färg och känslornas gycklande windkast hörja krusa ytan af hjertats sjö. Liksom icke de 14 åren också hade sin historie, sin werld, sina drömmar, sitt bopp och sin bäfwan! Wid denna tid infalla slyngel- och slynåren, som begränsa barndom och ungdom; men bakom de smädliga benämningarna ligger mycket underbart, som hör till lifwets knoppningsålder, och hwarje minne från denna tid stiger fram som ett segel wid oceanens yttersta rand, der haf och himmel mötas och ingen wißt kan säga, hwar gränsen är mellan båda.

Det war i Österbotten i början af 1830-talet. Knappt hade klockan slagit 9 om midsommarquällen, innan alla flickor i neiden, wurna och halfwuxna, smögo sig bort från söta mors torftiga aftonward, knoto en liten blå sbaplett kring de röda kinderna, swepte en rutig ylleshavl kring axlarna och wandrade ut för att knyta. Mötesplatserna wißte man wäl förut, och när då sex eller åtta kommit tillsammans, bar det i största tysthet af till rågäkrarna. Men hwarföre det skulle ske så tyst, skall strax berättas. Wid åkrarna hände sig oftast att grindarna woro wäl lästa eller tillbommade, och så hade de glada nattwandrerskorna ej annat råd, än att klifwa öfwer stängseln så godt sig göra lät och under mycken munterhet. Nu fick för all

Oberäknad den literära winning man af detta företag bör hoppas, är all anledning förmoda, att det med sa mycket skäl öfwerklagade wärdshuslifwet, i följd af denna Förenings wälgörande inflytande, skall bland de studerande märkeligt aftaga. Sällan kan wäl studenten på en gång angenämare, billigare och mera lärorikt tillbringa en ledig stund, än i denna förenings samlingsrum, der lärare och äldre kamrater ofta få tillfälle att inleda upplysande samtal med anledning af den lektyr, som för gangen framligger. Må Föreningen derföre winna allt det deltagande, den förtjenar; det bristfälliga, som tör widlåda deß första organisation, kan sedan med någon erfarenhet rättas.

del ej platsen wäljas nära landswägen, utan man skulle traska af långs åkerrenarna, som oftast woro wäta, längst in, och huru klädningsfallarna sågo ut efter en sådan färd, kan man wäl föreställa sig. När man då kommit djupt in i det böljande åkerfältet, gjordes halt, man framtog sax och silke, hukade sig ned och började afklippa sex af de frodigaste ragstänglarna ett litet stycke ofwanom tredje leden. När det war gjordt, knöts en silkesände om hwarje sijelk: rödt för glädje, swart för sorg, hwitt för rikedom, gult för korg, grönt för kärlek och blått för hoppet och allt godt.*) Jemut ett dygn skulle deßa stänglar wexa, och allteftersom färgerna wuxit längre eller kortare tänkte man uppå betydelsen. Nu hände wäl ock att man begick underslef och walde för korgen och sorgen de skralaste, magraste strån man kunde hitta på, äfwensom för de andra färgerna de frodigaste, men sådant ansågo likwäl de flesta som en samwetssak, med hwilken man ingalunda fick drifwa skälmstycken. Och så war knytningen, och hwar och en knöt ej blott för sig allena, utan också för någon kär wän, som kanske nu war borta. Och sedan skräpade “knytorna länge och wäl i flickornas byrålådor. Men att det allt skulle ske så tyst, det kom sig derutaf att pojkar i de åren, då man anser det som den onyttigaste och beswärligaste sak i werlden att kysza en flicka, satte en stor heder uti att förstöra de unga knyterskornas glädje och rycka upp rågstänglarna med deras silke uppa, ännu samma natt de knötos. Slikt okynne war wäl det mest barbariska och förtjente ärligt ett kok stryk, som också stundom wankades, när äldre goßzar, som wißzte sätta mera wärde på flickornas gunst, antogo sig de förföljdas sak och duktigt bastonnerade knyttjufwarne, när de grepos på bar gerning.. Kanske war det just denna risk, som äggade de små skälmarna till ofoget, ty det säkra är, att ju flera sådana i förtid uppryckta knytor man kunde framwisa, desto större kaxe war man. Ö hwad man då smög med för ena kattfjät i de stackars flickornas spår, bedrog deras utkiker och kröp på händer och fötter i de fuktiga dikena, för att åtkomma rofwet! Det war wid en sådan spejarefärd, twenne goßzar engång sågo sig upptäckta och i största hast togo till flykten in i enria, för att afbida flickornas bortgån. Men desza råkade se hwart spjufrarne kröpo in, och togo sig före att tillbomma ridörren utanföre och drifwa ett det spefullaste gäckeri med de instängde. De åter fingo länge och wäl betänka lyckans omskiften, innan de snopna och sotiga slutligen lyckades klåttra ut genom en glugg under taket.

Man hade annars många andra konster för sig om midsommarnätterna. Ännu för tjugu år sedan offrades i medlersta Österbotten slantar och knappnålar i wißa källor på gammalt hednawis, och den som ej wille offra, skulle åtminstone spotta i källan. Men deßutom brukas allt ännu att om midsommarnatten "sofwa på slant;" att uppskära tre torfwor och ha en önskning för hwarje, då man med all säkerhet kunde wänta att se den önskning förwerkligad, under hwars torfwa man midsommarmorgonen fann gen mask eller en skalbagge. Ett annat sätt att se sitt öde denna natt, war det då man slog en ägghwita i ett glas källwatten, som den spående sjelf, under djup tystnad hämtat från källan wid midnattstid. Merändels blef då i glaset

*) Några antaga rödt för kärlek, hwitt för lik och grönt för hoppet, men ofwan uppräcknade symbolik torde wara den allmännast wedertagna.