— De beswår, Åbo utminuterings- och utskänkningsaktiebolag anfört öfwer guvernörens i länet den 4 december sistlidet år gifna utslag, deßmedelst bolagets anhållan om uteslutande utminuterings- och utskänkningsrätt här i staden ej blifwit bifallen, hafwa af K. Senaten genom utslag den 4 dennes blifwit förkastade.

— Uppgift öfwer Finlands export och import för år 1875 publiceras i F. A. T. och utwisar att wärdet för exporten år 1875 understiger det för nästföregående år med 7,933,940 mark 93 penni, härrörande hufwudsakligast af minskad export utaf jern och stål samt skogsprodukter, för hwilka sistnämnde ensamt exportwärdet nedgått med 4,815,392 mark; att wärdet för den del af exporten, som skett med finska fartyg, likaledes nedgått med 2,148,323 mark 57 penni, som sannolikt har sin orsak deri, att färre finska fartyg öfwerwintrat hemma och, i anseende till fördelaktigare frakter å utrikes ort, under året besökt hemorten; att wärdet af införseln år 1875 ökats med 9,331,022 mark 86 penni emot föregående årets införsel, hwilket härrör af ökad import af socker och spanmål samt åtskillige kolonial- och manufakturwaror; att med finska fartyg år 1875 importerats waror för ett wärde af 2,713,455 mark 20 penni mindre än 1874, som troligen äfwen förorsakats deraf att finska fartyg erbjudits fördelaktigare frakter för sjöfart utrikes orter emellan; och slutligen att uppbörden af tullinkomsterne för år 1875 öfwerstiger den för år 1874 i exporttull med 97,228 mark 14 penni, härrörande af i nåder fastställd tull för exporteradt rundt träwirke, och i importtull med 687,558 mark 94 penni, som är en följd af den ökade importen af socker samt åtskillige andra kolonial- och manufakturwaror; men att deremot sågnings- och universitetsfonds afgiften för år 1875 nedgått, den förra med 32,203 mark 48 penni, och den senare med 8,657 mark 36 penni, emot hwad den nästföregående år utgjorde, hwartill den år 1875 föminskade träwaruexporten är orsaken; med afdrag af twå sistnämnde poster från export- och importtullen, uppgå de nästsagde år ökade tullinkomsterne till 743,926 mark 23 penni.

— Uusi Suometars måndagsnummer blef i sitt ursprungliga skick icke gilladt af preßöfwerstyrelsen. Sedan en del af första artikeln borttagits, utkom numret på aftonen i ny upplaga.

kronolänsmanslönen kommer att utgöra 1,200 mark, hwarefter pensionen jemwäl skall wid afskedstagande beräknas.

femton års tjenst ytterligare med 200 mark, då

— Löneförhöjningar. K. Senaten har funnit godt, i den kronolänsmännen i länet härförinnan tillkommande löneförhöjuing af 100 mk efter tio års och ytterligare 100 mark efter femton års oförwitlig tjenst i kronolänsmansbefattning, bewilja sådant tillskott, att berörda löneförhöjning skall, räknadt från den 1 juli 1876, af allmänna statsmedlen i länets ränteri utbetalas efter tio års tjenst med 200 mark och efter

— Till lärare i engelska språket wid navigationsskolan i denna stad är ingeniören K. E. Stigzelius under detta läseår utsedd.

Mycket återstår dock att göra innan detta för New-Yorks handel så wigtiga paß blir fullkomligt säkert. Ännu en stor klippa kommer att under general Newtons ledning undermineras, för hwars sprängning erfordras 100,000 eng. skålpund nitroglycerin. Explosionen förorsakade intet lufttryck; ej heller fortplantades stöten i wattnet, som många förutsade, och knallen war obetydlig; men jordskakningen förmärktes på 43 eng. mils afstånd, och med fina instrumenter observerades den ännu längre från New-York. — Från Berlin skrifwer Snällpostens korrespondent bland annat: Ni beklagar säkerligen i lika hög grad som wi, att den orientaliska frågan, denna hydra som alltid lefwer upp, hur många hufwuden som än afhuggas, fortfarande är wid lif och dag för dag allt mera nödgar oß att tala om sig. Med desto större glädje helsar man hos oß allt, som kan wända uppmärksamheten från detta thema. Hwad jag för åtta dagar sedan antydde, har nu här blifwit en af dagens brännande frågor. Det nyaste förtalet, som nu befinner sig i allas mun, är de af Die Reichsglocke utslungade orden: “Bismarck är en “Gründer!" Men detta wet ni ju redan; wida intressantare är, att redaktören för Die Reichsglocke blifwit häktad på grund af denna beskyllning och att saken nu skall dragas inför råtta. Wi få således en proceß, som i sensation och intresse skall öfwerträffa allt hwad wi hittills i denna wäg upplefwat. Ty Die Reichsglocke erbjuder sig att framlägga bewis för sin anklagelse och har som wittnen åberopat wåra största bankirer och finansmän. Wår tid — som ni wet, äro wi ju nu i “förtalperioden" — gnuggar förnöjd händerna åt denna präktiga skandal, och i och med nämnda beskyllning mot wår främsta statsman ha wi i sjelfwa werket uppnått periodens glanspunkt. Men hwad kan wäl betraktas som omöjligt nu till dags, då biskopar afsättas och kastas i fängelse och en af hans majestäts ambassadörer dömes till 5 års tukthusarbete för landsförräderi — att så skett, är nu autentiskt? Det wärsta wid allt detta är, att det här i landet finnes stora partier, som skola anse furst Bismarck skyldig, äfwen om han frikännes, och att ingen tror på Arnims landsförräderi, ehuru han af laga domstol blifwit fälld härför. En dylik sakernas ställning bewisar ej endast, att Preussen har sina mycket swaga sidor, utan äfwen att dessa ha en demoraliserande werkan. Då en sådan man som Arnim, om hwars fosterlandskärlek, rättskaffenhet och lojalitet hela werlden är öfwertygad trots hans dumdristighet och oskicklighet, kan dömas för landsförräderi, så skall inom kort “landsförräderi” ej mera betraktas såsom ett så skymfligt brott som hittills; ett af Preussens ädlaste namn är ju redan befläckadt dermed; hwarför skulle då andra finna tanken så förskräcklig att bli werkliga landsförrädare? I wår politiskt upprörda tid wet man till slut ej mera, hwad som är rätt eller orätt; lagöfwerträdelser betraktas redan inom katolska kretsar som något mycket godt och efterföljanswärdt. Allt detta werkar, att samhållets moraliska grundwalar bli alltmera lösa och börja wackla. Hwem, eller rättare hwad, bär skulden härför? Männe det rådande politiska systemet eller den segeryrsel, hwari wåra triumfer öfwer Frankrike försatt oß? Jag will ej kategoriskt beswara denna fråga, men så mycket måste jag konstatera, att en sann patriot måste känna sitt hjerta blöda, då man ser saker, hwilka kunna innebära wårt fullständiga sedliga förfall. Tyskarne ha länge ansett som ett faktum, att Frankrike, och i främsta rummet Paris, är moraliskt genomruttet. Det höfwes icke mig att påstå detsamma om mitt fädernesland; men så mycket står dock fast, att Tyskland i denna punkt ingalunda har stort skäl att wara stolt och förhäfwä sig öfwer Frankrike; hwarje tänkande och opartisk tysk man hyser i hwarje fall fruktan för, att historien eller efterwerlden en gång skall döma annorlunda om wår tid och deß nationer, än wåra officiösa skribenter och dessa kortsynta, sjelfbelåtna s. k. patrioter, hwilka här så länge brutit stafwen öfwer wåra grannar och som ej wilja tillerkänna någon romanisk, eller ens någon annan germanisk race, än den tyska, en werklig hjertats och själens bildning.

*) Under Gustaf II Adolfs tid förändrades detta namn till likhet med den af honom anlagda staden Nykarleby.

Nykarleby den 18 oktober 1876. Söndagen den 15 dennes sade kyrkoherden I. O. Appelberg efter slutad predikan Nykarleby moderkyrkoförsamling sitt farwäl. Hr A. har i litet öfwer sex år betjenat denna församling såsom ordinarie kapellan och derjemte under ledigheten efter prosten Kr. Kullman bestridt kyrkoherdetjensten härstädes. Uti sitt sätt, sitt tal, sitt lärande och hela sitt wäsende har hr A. ådagalagt en lugn wärdighet förenad med saktmod, hwarföre han ock här, såsom annorstädes, der han förr warit själasörjare, wunnit allmänt förtroende, högaktning och wänskap. I sin "lilla wrå bakom bergen" har hr A. med sin familj framlefwat de tider och stunder, han ej warit upptagen af tjenstgöring, och aldrig sökt att wilja blifwa någon tongifware inom några större sällskapskretsar. Hr A., som här efterlemnar allmän saknad, flyttar nu såsom kyrkoherde till Lappajärwi, beledsagad af hela församlingens wälönskan och tacksamhet för troget arbete i ordets tjenst till sina åhörares andliga förkofran. Då jag är på tal om Nykarleby moderkyrkoförsamling, kan jag ej underlåta att här afskrifwa en i Nykarleby l. elementarskolas bibliotek funnen versifierad berättelse om denna församlings uppkomst år 1607, författad på den tidens språk och skrifwen enligt samma tids stafsätt, hwilket sistnämnda jag dock här frångått för att bespara A. U:s sättare onödigt bråk. Berättelsen lyder: När man skref ettusend sexhundrade sju, Med flit märk detta läsare du, Uti konung Kärl den niondes tid, Utgick mandat och befallning blid, Att kyrkor skulle upprättas, Och folket med flit underrättas; Då blef denna kyrkan ny, Först uppbyggd i Niekarleby. Af samma kristliga konung stark Fick hon namn och sockenmark, Af Karl den nionde Niekarleby *) En förgyld krona och C uti. Jakobus Sigfridi Borgensis med nit Dref uppå det arbetet med flit. Den första Pastor Loci månde han vara,

Korrespondens.

— Guldbröllop firades den 20 dennes på Wederlaks prestgård af prosten Henrik Masalin och deß maka, född Philippœus. Det åldriga paret fick wid detta tillfälle emottaga många bewis på högaktning och tillgifwenhet. Ordföranden i kommunalstämman framlemnade å kommunens wägnar en wacker ljuskrona, och af en mängd församlingsboer emottog det wördnadswärda paret, som war omgifwet af barn och barnabarn, en silfwerpjes med påskrift: „Minne åt Henrik och Emilie Masalin den 20 okt. 1876 af tacksamma Wederlaks församlingsboer". Prosten Masalin är stiftets senior och har uppnåt den höga åldern af 86 år. (Ö. F.)

Denna nummer är utdelad kl. 1.

— Landtdagsmannawal. För Jywäskylä stad waldes i måndags till representant i borgareståndet borgmästaren M. Dunajeff, berättar Hbl.

— Pröfningskomité för Åbo och Björneborgs län. Till ledamöter och ledamotssuppleanter i pröfningskomitén för sagde län har guvernören utsett följande personer bland bewillningskomitéernas medlemmar, nemligen: till ledamöter: hofrättsassessoren W. Björkman, hofrättsnotarien W. Salingre, rådmannen F. W. Mœxmontan, borgmästaren F. A. Törnroth, provincialläkaren O. Myrén, landthushållaren I. A. Lundh, friherre G. von Haartman, prosten E. M. Rosengren, kyrkoherden O. Grönholm, guvernementssekreteraren H. H. Hjerpe, landthushållaren N. G. Hammarén och rusthållaren Otto Ekman från Pargas, äfwensom till ledamotssuppleanter: vice pastorn G. F. Stenström, handlanden C. L. Lindroos och målaremästaren A. G. Andersson. — Pröfningskomiténs sammanträden widtaga den 5 december kl. 4 e. m. i landskontoret härstädes, före hwilken dag beswärsskrifter rörande påförda bewillningsafgifter kunna inlemnas till härwarande länestyrelse. (Å. P.)

— Från Kexholm skrifwes till Ö. F. den 20 dennes: En för staden wigtig angelägenhet afgjordes för par dagar sedan, då kommunen wid rådhusstämma enhälligt beslöt att i deß gemensamma inre angelägenheter framdeles beslutande rätten skulle öfwerlåtas åt stadsfullmäktige. Härwid utsågos äfwen 9 medlemmar, som komma att utgöra taxerings- och pröfningsnämnd. En annan lifsfråga för staden har äfwen nyligen fått sin slutliga lösning och realisation, då folkskolorna, efter ett högtidligt öppnande wid läseårets början, numera äro i full werksamhet med några och sextio elever, handledda af en lärare och twå lärarinnor.

I ett bref från Konstantinopel till Kölnische Zeitung skrifves: ”Det bekräftar

Ett telegram från Wien meddelar att cisleithanska budgeten för 1877 utvisar en förminskning i statsbristen af 4 millioner mot förlidet år, och detta oaktadt de direkta skatterna blifvit beräknade 5 millioner lägre än det löpande årets faktiska utbyte. Statsinkomsterna öfverskrida ännu nivån 1870—1871. Finansministern framlägger ett lagförslag, åsyftande att lindra det nu varande hårda beskattningssättet och föröka statsinkomsterna.

Franska republikens officiella tidning offentliggör det dekret, genom hvilket ten och deputerade kammaren inkallas till en den 30 oktober börjande utomordentlig session. De franska kamrarne skola organisera sig under de två sista dagarne i denna månad för att derpå efter den i Frankrike så högt hållna Allhelgonadagen börja sina arbeten den 3 november med fortsättandet af budgetdebatten. Alldenstund den utomordentliga sessionen endast anordnats för att afsluta budgetsfrågan, tyckes detta kunna ske före jul, hvarpå kamrarne skola upplösas för att i de första dagarne af januari åter sammanträda till den i författningen föreskrifna första sessionen under år 1877.

Från Utlandet.

Ingen olyckshändelse inträffade. Några fönsterrutor sönderslogos i Astoria, men intet lefwande skadades. En ko, som betade i grannskapet, sjönk på sina knän till följd af jordskakningen. Explosionen hade just de werkningar som general Newton förutsagt, och han har skäl att wara stolt öfwer framgången af denna den största sprängning som någonsin egt rum. Ehuru det återstår att upphemta den söndersprängda klippan medelst kranar, har sprängningen dock redan haft till följd att den segelbara kanalen wid Hell Gate är 200 fot bredare och strömmen mindre häftig än förut.

Allt war färdigt för explosionen redan på lördagen. Laddningen, bestående af 52,182 engelska skålpund nitroglycerin i olika former, war på sin plats och i förbindelse med det elektriska batteri, hwarifrån den antändande gnistan skulle komma. Minan war fylld med watten och ingenting annat återstod än att widröra en liten knapp på 2,000 fots afstånd från minan, för att fullborda 7 års arbete. Spänningen stegrades ju längre dagen framskred, tysta och allwarliga riktade de otåliga åskådarne sina blickar mot den ödesdigra fläcken, och ändtligen ljöd det första signalskottet, New-Yorkstranden war swart af åskådare, och ångbåtarne, fullastade med menniskor, hade intagit sina platser på aktningsfullt afstånd från Hell Gate. Åter dundrade kanonen sin warning att endast 10 minuter återstod till explosionen. Dessa minuter räknades med bäfwan och mången hade samma känslor som en lifdömd före sin afrättning. Fem, fyra, tre, twå, en, en half minut — — — nu genomilades jorden af plötslig dallring, en dof åska rullade för några sekunder, en wattenpelare, 320 fot i genomskärning, krönt med fradgande hwitt skum, reste sig 75 fot i höjden. Öfwer densamma hwirflade som snurror ofantliga stenblock. En jättewåg störtade sig mot den när liggande stranden. — — Ännu några ögonblick och allt war stilla; wattenytan återtog sitt förra utseende, men under densamma hade en mäktig förändring egt rum. Halletts Reef, sjömannens fara, hade förswunnit. General Newtons lilla treåriga dotter Mary widrörde med sin spädahand en knapp och en wäldig klippa splittrades i atomer.

Wid den utsatta tiden kl. 9 minuter före tre e. m. sistlidne söndag werkställdes den med så mycken oro motsedda sprängningen under Hell Gate. Ett fint regn föll nästan utan uppehåll under hela dagen, men det hindrade icke de modiga och nyfikna att samla sig på alla punkter, hwarifrån sprängningen kunde ses. Man uppskattar samtlige åskådares antal till 300,000, hwaraf största delen befann sig på New-Yorksidan af East River omkring 95:te gatan. Spårwagnarne woro öfwerfulla och otillräckliga att transportera den ofantliga folkmassa, som strömmade från nedre delen af staden. 1,000 poliskonstaplar samt soldater från fästningarne i stadens grannskap formerade en kedja rundt omkring Hell Gate på sådant afstånd derifrån, inom hwilket man ansåg att ingen med säkerhet kunde befinna sig. Dårhushjonen på Blackwells Island fördes till den aflägsnaste delen af ön under stark bewakning, men fångarne instängdes i cellerna, ehuru åtgärder widtogos att ögonblickligen släppa ut dem, om någon fara hotade. Innewånarne i Astoria hade utrymt sina hus och nedtagit speglar och taflor samt upptagit sina mattor. En stor mängd nervösa eller harhjertade personer hade lemnat grannskapet och begifwit sig öfwer till New-Jersey eller längre ut på LongIsland.

— Sprängningen under Hell Gate. Om denna storartade klippsprängning innehåller Newyorkertidningen "Nordstjernan" för den 29 sept. följande utförligare meddelande:

— Brottmålsdomstolen i Berlin har, enligt meddelande i berlinertidningar, under den sista tiden haft så många saker att behandla, att det icke warit möjligt för domrarne, trots all ansträngning, att hinna med arbetet. För att afhjelpa detta fel har undersökningsdomrarnes antal förökats till 36, och då brottmålsdomstolens lokaler äro temligen inskränkta, måste flere af de yngre domrarne arbeta gemensamt i samma rum.

Willmanstrands stadsstyrelse har beslutat att på inga wilkor för framtiden öfwerlemna hållskjutsningen till denne djurplågare, och är densamma äfwen för följande 3 år öfwerlemnad till annan person.

Ända till ytterlighet magra och wanwårdade stodo de arma djuren der med af förtwiflan glänsande ögon och slickade eller gnagade på innehållet i sina krubbor. I st. för hö war i häckarne inkastad halm och i krubborne syntes här och der en degig beläggning, som hästarne ifrigt slickade eller afgnagade. Enligt stallkarlens uppgift erhöllo hästarne aldrig hö, endast hafrehalm, samt något mjöl, hwars qwantitet han likwäl icke angaf. En annan person i staden sade sig weta att för 10 hästar utdelades ett pud mjöl om dagen. Detta gifwes likwäl icke på hackelse, utan strös på den oskurna halmen, som utan widare beredning inlägges i krubban. Ett bewis på wår hästras' utomordentliga seghet och motståndskraft är att en del af dessa så marterade djur likwäl kunnat, ehuru med den största ansträngning, framföra skjuts på de omkring 20 werst långa backiga hållen emellan staden och jernwägen. Emellertid uppgafs 6 hästar denna sommar hafwa störtat, sedan de hemkommit från skjutsningen. Deßutom hafwa 5 hästar, ytterligt utmattade och skadade, bortförts af stadsfiskalen, hwarwid entreprenören äfwen blef pliktfälld för djurplågeri. Af de 10 hästar, som entreprenören uppställt 1875, finnes endast en qwar, som härdat ut tills nu; men den stackarn war också förtorkad som en mumie med afsliten swans och mahn; blicken gaf dock ännu tillkänna att i detta skal hade innebott en kraft och energi, hwilket gjort det mäjligt för den ensam att genomgå denna förfärliga tortyr.

— Djurplågeri i stor skala. En ins. berättar i O. F.: Wid ett besök i Willmanstrand för en wecka tillbaka, hörde ins. allmänt omtalas det förfärliga djurplågeri, som entreprenören för hållskjutsningen i staden, en wiß hr Tujulin, låter komma sig till last. För att öfwertyga sig om werkliga förhållandet besökte derföre inf. först ensam, och sedan i sällskap med en af stadens embetsmän, stallet för hållhästarne och blef wittne till följande.

tenskap tillgifwen lärare. Hans uppträdande och tal wid sjuksängen war så säkert och allwarligt, att Hilda mera än engång måste fråga sig, huru det war möjligt att hans skägg ej war grått och hans breda panna ej full med fåror. För henne war han en Guds tjenare, hwilken man ej fick nalkas utan en känsla af wördnad för den gudomlige, åt hwars tjenst han helgat sig. Sedan hon såsom först fadrens och sedan modrens wårdarinna förlorat all tro på läkarekonsten, återgaf den sista, hwilken wårdade hennes älskade sjuke, utan att dock kunna rädda denna, tron på wetenskapen med ränta på ränta och framkallade den grodd, som ändtligen sköt upp och framkallade hennes beslut att egna sitt lif och sina krafter åt wetenskapen. Professorn, doktor Walter åtnjöt den högsta aktning af sina herrar kolleger och i trots af sin ungdom beklädde han rektorsembetet wid universitetet. Hos honom måste Hilda anmäla sig, om hon wille genomdrifwa sin föresats att blifwa student; hennes första wandring skulle blifwa till honom. Hon begaf sig följande morgon åstad och kastade under wägen förmyndarens bref i en breflåda. Denna wandring war henne ej i något afseende tung. Professorn, hwilken sett den begåfwade flickan utföra hans ordinationer wid modrens sjuksäng med outtröttlig pligttrohet och ett icke wanligt förstånd, hade städse behandlat henne med faderlig wälwilja och denna wälwilja hoppades Hilda äfwen på i dag. (Forts.)

— Finne häktad för stöld i Swerige. G. H. o. S. T. berättar från Göteborg: Hamninspektoren Gustaf Jacobsson, boende i Majorna, anmälte för någon tid sedan till polisen, att en mansperson, som uppgifwit sig wara från Finland och under några dagar bott hos Jacobsson, en dag hemkommit, medhafwande en nattsäck, innehållande diverse klädespersedlar, för hwars åtkomst han icke kunde nöjaktigt redogöra. Med anledning häraf anhölls nämnde person, som wid anstäldt förhör uppgaf sig wara arbetskarlen Josef Mattsson Joumala från Kelwi socken i Wasa län uti Finland. Angående åtkomsten af nattsäcken wille han i början göra troligt, att han af från Amerika återkomna emigranter till skänks bekommit den, men, sedan arbetskarlen Isak Wautila, som samma dag anlände med “Örlando” från Hull, samtidigt anmält till polisen, att han i sitt logis blifwit frånstulen samma nattsäck, fann Joumala för godt

— Stiftsnyheter (Kuopio). Fullmakter äro utfärdade för t. f. kapellanen i Kuopio landsförsamling G. Lybeck å fånghuspredikantstjensten i Kuopio; för kyrkoherden i Puolango, magister I. F. Tauwon å kyrkoherdetjensten i Jjo och för t. f. kapellanen I. S. Laurell å kapellanstjensten i Karlö. — Förordnade: t. f. kapellanen F. Mielonen till t. f. fånghuspredikant i Kajana, kapellanssubstituten i Haukipudas I. F. Lindbäck till t. f. kyrkoherde i Puolango och pastorsadjunkten F. Carpén till kapellanssubstitut i Haukipudas. — Examen för befordringsrätt till ordinarie presttjenst undergicks den 16 dennes afpastorsadjunkten ex officio i Siikajoki I. Gummerus och kapellanssubstituten i Haukipudas I. F. Lindbäck, hwardera med omdömet med beröm godkänd. — På förslag till kyrkoherdetjensten i Suomussalmi är uppförd ende sökanden, nyßbemälde Lindbäck. — Lediganslagen: kyrkoherdetjensten i Puolango att ansökas inom 90 dagar efter den 19 dennes. (Tapio).

Den widare ransakningen öfwerlemnades till rådhusrätten och införpassades emellertid finnen till cellfängelset.

att erkänna det han, som warit på besök i nämnde logis, i ett ovewakadt ögonblick tillgripit nattsäcken samt derefter skyndsamt aflägsnat sig.

— Snö, berättar Tapio, har den 14 dennes fallit i Kiuruwesi till ett qwarters djup, så att man allmänt begagnar släde. Alla sjöar äro isbelagda och man har dragit not på isen.

— Litteratur. Runebergs Kung Fjalar, öfwersatt till finska af prosten Kiljander, utkommer om några dagar i Kuopio, berättar Tapio.

gressens sträfwanden och erinrade, att i England de största handelsstädernas inflytelserika redare och handelskamrar, såsom Liverpool, Glasgow, Manchester m. fl. äro på kongressens sida. Det är ej osannolikt, att frågan redan under nästa parlamentssession kommer till tals i Underhuset; sker detta, så will tal. höja sin röst för kaperiets afskaffande, och lyckas man ej wid första försöket, så må man ej tröttna att framgent oafbrutet förnya sina ansträngningar. — Dr. Barclay och Mr. Murray (Glasgow) yttrade sig äfwen, påyrkande att man redan nu borde fatta beslut, som i alldeles bestämd riktning afgjorde frågan, men åsigten fann ej understöd. Sådana woro kongressens uttalanden och man bör kunna hoppas att de icke skett alldeles förgäfwes. Det är icke utan tillfredsställelse man nu redan inhemtar att dessa kongressens förhandlingar om kaperiets afskaffande i det land, der frågan hittills haft sina största motståndare, redan warit föremål för tidningsartiklar, hwilket bewisar att man tagit del af kongressens arbete. “Shipping & Mercantile Gazette", Londons Handels- och Sjöfartstidning, har underkastat frågan en kritisk undersökning, på grund af de af prof. Amos och andra talare här uppställda grundsatser och kommer till samma slutsats, som kongressen — ehuru på stora omwägar, troligen för att ej beröfwa Albion deß „prestige" på hafwen alltför hastigt, — nemligen, att kaperiet till sjös, om ock deß rätt är ostridig, af praktiska grunder borde afskaffas. Times har, warande försigtigare i uttalanden af så ömtålig natur, icke ännu låtit höra sin mening.

**) åtte, — ätte fornsvenskt, önskade. ***) Motsvarande kontraktsprost.

Hösten har warit mycket stormig och regnig, så att wägarna till följd af den myckna nederbörden äro nära på inpraktikabla för fotgångare. Några starka nattfroster ha äfwen redan inträffat och snö nu och då fallit; men sydliga windar ha warit förherrskande, hwadan ock regn tillfyllest mättat den under förlidet år wattentörstande jorden. — Rågbroddarne äro öfwerallt wackra. N—r.

bottenland; Men nu är han af döden omkullstött, Själen fröjdar sig i Abrahams sköt. Den andra pastor fadren succederade, Kyrkan förlängde och mycket förmerade, Var Johannes Jacobi Nicarlus försann, Skickelig, talig också vällärd man: Fadrens upprättade verk med magt Förbättrade och upphöllt; ty gifshonom tack. Det lilla Södertornet uppbygga lät, Med egen bekostnad, som hvar man vet. Den tredje pastor i denna rad Följde brodren Jacobus närmast g'rad, Fadrens och brodrens arbete fina Lät utstoffera och med målning skina: Stadsens och socknens hjelp ej sparas, Ty månde fort med verket faras. Den andra storklockan gjöts då, Efterkommandom till åminnelse också, Guds hus prydde och stoffera Gudi och sig sjelfvom till ära. Den tredje klockan, om Gud vill, Skall ock innan kort komma härtill.”

Omkostnad stor månde han ej spara; Kyrkan, prestgården och storklockan skön, Upprättade han först, Gud gifve honom lön. Mycket kostade han af sitt det han 'åtte” (**) Att hans efterkommande godt njuta måtte: För sin lärdom och skickliga höga förstand Upphögdes till landsprost ***) öfver Öster-

Åbo.

Hr Seemanns senaste representation mottogs liksom de föregående med bifall för de derwid utförda konststyckena. I afton bjuder programmet på någonting alldeles nytt, „Satanella" eller „Bazaines flykt."

— Auktionen å framlidne vice pastorn Lindmans bibliotek fortsättes i dag och början göres men n:o 501.

— Konserten i afton wilja wi ännu en gång framhålla.